Vanliga fördomar och föreställningar om jobbet

Personliga assistenter har ingen utbildning, personliga assistenter kommer direkt från ”gatan”, det är ett tillfälligt arbete tills man hittar sitt ”rätta”, vem som helt kan jobba som personlig assistent, man ska vara någon sorts sällskapsdam som hittar på roliga saker, och hela tiden aktiverar, personliga assistenter är alldeles för hjälpbenägna.

Det är inte helt sant att personliga assistenter saknar utbildning. Många personliga assistenter har genomgått olika utbildningar som leder fram till titeln personlig assistent.

Andra saknar sådan utbildning men kommer in i yrket med andra typer av utbildningar, erfarenheter och livserfarenheter. Väldigt få kommer direkt från någon gata och även om så skulle vara fallet betyder det inte att den personen skulle utföra ett sämre arbete.

fordomar

LSS ställer inga krav på utbildning, vilket gör yrket lättillgängligt. Visserligen finns det de som arbetar som personliga assistenter en kortare period i sökandet efter andra arbeten, i samband med studier, som sommararbete eller andra tillfälliga lösningar. Det förekommer även inom andra yrkeskategorier.

Men självklart är det även så att många personliga assistenter har arbetat inom yrket under lång tid och inte kan tänka sig ett annat arbete. Det finns också personer med helt andra utbildningar som valt bort sina egna yrkesområden, för att i stället arbeta som personliga assistenter.

Vem som helst skulle inte kunna arbeta som personlig assistent. Det känner man snabbt när man börjat arbeta inom yrket och de som inte passar slutar ganska snart. Yrket personlig assistent kräver sin man eller kvinna och man blir ofta personligt vald av brukaren, eftersom brukaren ska ha stort inflytande i valet av sina assistenter. Därför lägger man självklart stor vikt vid personlig lämplighet och personkemi och bryr sig inte så mycket om utbildning.

Någon sällskapsdam eller aktivitetsledare ska den personliga assistenten inte vara.

Det är brukaren som styr sitt liv. Om brukaren inte själv kan styra sitt liv, finns det anhöriga eller gode män i bakgrunden som hjälper till att styra. Vem vill bli aktiverad hela tiden? Den personliga assistenten är en person som följsamt finns med eller stillsamt finns i bakgrunden, beroende på den individuella situationen hos den specifika brukaren.

En hjälpbenägen personlig assistent är överdrivet redo och skyndar till assistans i alla lägen. Att vara alltför hjälpbenägen hindrar brukaren från självständighet och delaktighet.

Arbetet är så givande – att det kompenserar dålig lön, de är ju så gulliga och roliga, man gör nytta och gör något bra och får så mycket tillbaka, att få hjälpa en annan människa, det är så fantastiskt i de där stunderna när man får den där speciella kontakten och det verkligen fungerar perfekt.

Hur uttrycker du dig?

Som en professionell personlig assistent är det också viktigt att tänka på hur du uttrycker dig i de dagliga rutinerna i arbetet. Om du ser brukaren som en individ pratar du inte om att denne ska placeras, hanteras eller köras runt. Det bör finnas ett delaktighetstänkande även i språket.

Man assisterar en person i att gå på toaletten, man sätter inte någon där, man tar inte upp någon ur sängen utan man assisterar någon i att stiga upp. Då har du tagit hänsyn till brukarens eget önskemål om hur rutinerna ska skötas och handlat därefter. Att bara se personen som någon som måste läggas eller tas upp är ett mekaniskt sätt att sköta arbetet och då har delaktigheten fallit bort.

Med ett respektfullt språk visar man vilken inställning man har till den egna yrkesrollen och till brukaren som individ. Om du ser dig själv som någon som assisterar, krävs det att du för en dialog med den som ska bli assisterad för att veta hur denne vill ha saker och ting utförda. Det är också viktigt att tänka på hur du som personlig assistent uttrycker dig i samtal med kollegor och andra personer.

Om tystnadsplikten

Om LSS – som jag skrev om i detta inlägg – är en yrkesmässig bas att stå på, är tystnadsplikten det viktigaste redskapet för ett professionellt förhållningssätt. Det handlar om förtroende och trygghet för såväl brukaren som assistenten.

Alla människor vill ha ett privatliv!

t-pliktenSom personlig assistent kommer man väldigt nära en annan person och vet snart mycket om såväl henne eller honom som personens familj och anhöriga. Tystnadsplikten förbjuder oss enligt lag att lämna ut uppgifter som kan vara till men för den enskilde. Man ska inte föra vidare uppgifter om personliga förhållanden, familjesituationer, ekonomi, hälsotillstånd, yrkesverksamhet, utbildning eller social situation.

Vår tystnadsplikt är lagstadgad enligt LSS, socialtjänstlagen och sekretesslagen. LSS gäller för personal inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet. För personal anställda av kommunen gäller sekretesslagen. Bestämmelserna gäller både anställda och uppdragstagare.

Tystnadsplikten kan upplevas som krånglig. Vad får jag säga och vad får jag inte säga? Vad är det egentligen som gäller i vardagen? Och vad gäller där just du arbetar?

Ta dig tid att sätta dig in i vad tystnadsplikten innebär. Ta reda på vad du får säga om brukaren. Ta reda på vad du får prata om med dina egna arbetskamrater, det är inte alltid självklart. Låt informationen stanna där den hör hemma. Det kanske inte är nödvändigt att berätta allt som hänt under ditt arbetspass för kollegan som löser av dig, även om ni har tillåtelse att delge varandra. Det räcker med att berätta det som är nödvändigt, för att kollegan ska kunna utföra ett bra arbete.

I det fall det uppstår ett problem, vänd dig i stället till din arbetsledare eller ta upp problemet under handledning. Handledningen är de personliga assistenternas plattform för samtal och diskussion, och den ska vara godkänd av brukaren.

Om du inte kan vända dig till en arbetsledare eller inte har tillgång till någon handledare kanske du kan vända dig till ditt fackförbund med problem eller frågor.

Olika diskussionsforum på Internet kan också vara ett alternativ för att få ventilera olika frågor eller få stöd. I dessa sammanhang måste man vara än mer noggrann med tystnadsplikten,
eftersom Internet är ett offentligt rum som vem som helst kan ta del av.

Viktiga ord i LSS

Ja, vad säger lagen egentligen? Visste du att du som personlig assistent har en lag att arbeta utifrån, förutom arbetsrättslagar och liknande som gäller själva anställningen?

LSS – lagen om stöd och service – är en rättighetslag där rättigheterna goda levnadsvillkor och delaktighet för brukarna finns nämnda. Enligt denna lag har den assistansberättigade laglig rätt att leva som andra. Man ska ha valfrihet och självbestämmande i sitt liv, något som vi andra upplever som en självklar rättighet.

lss-sh

Goda levnadsvillkor och självbestämmande för den enskilde låter bra, men vad betyder det för dig som arbetar som personlig assistent? Tittar vi lite närmare på vad lagen säger mer exakt om personlig assistans hittar vi en enda mening: ”Hur den personliga assistansen ska utformas och vilket stöd som ska ingå måste bedömas i varje enskilt fall.”

Det finns alltså inga direkta riktlinjer för arbetet och lagen innehåller ingen arbetsbeskrivning för personliga assistenter. En mening säger verkligen allt och inget och det är helt riktigt!

Stödet ska vara individuellt utformat och lagen ger brukaren ansvaret för att bestämma vad som ska ingå. Behovet skiftar från individ till individ och därmed arbetsgrupp till arbetsgrupp. Skulle lagen lägga sig i hur stödet ska se ut, skulle det inte längre vara individuellt och självbestämmandet skulle gå förlorat. Utifrån det här är det givetvis svårt för oss personliga assistenter att veta hur vi ska arbeta.

Vi är något av ett lagens redskap. Det som lagen ger brukaren rätt till, ska vi vara med och utföra. De personliga assistenterna ska se till att lagen efterföljs, att brukarna får det personligt utformade stöd de valt och att de har goda levnadsvillkor och självbestämmande. I varda-gen, in i minsta detalj, alla dagar året runt.

Ett historiskt perspektiv på assistans

Sett ur ett historiskt perspektiv är personlig assistent en relativt ny yrkesgrupp. I samband med den svenska handikappreformen 1994, då lagarna LSS och LASS inrättades, uppstod personlig assistent som ett yrke.

Lagen gav personer med funktionsnedsättning rätt till delaktighet, valfrihet, och självbestämmande i sitt eget liv.

Målsättningen var att ge den enskilde individen möjlighet att leva ett självständigt liv som andra, något som kunde bli verklighet för en särskilt definierad grupp personer,  med hjälp av en personlig assistent.

kulvert

I Nationalencyklopedin görs följande definition av yrket:
Yrke som vuxit fram efter ikraftträdandet 1994 av Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Funktionshindrade med rätt till stöd enligt LSS har till sin hjälp i vardagen ofta en särskilt anpassad person, en personlig assistent.

Denne kan vara anställd av kommunen, hos den enskilde funktionshindrade eller genom ett kooperativ drivet av funktionshindrade i förening. Under senare delen av 1990-talet har särskilda utbildningar kunnat erbjudas dels de personliga assistenterna (omvårdnads- och handikappkunskap bl.a.  dels de berörda personerna med funktionshinder (arbetsgivarrollen, lagar m.m.)

Det faktum att personlig assistent är ett nytt yrke kan möjligen vara en bidragande orsak till att det ses som ett lågstatusyrke.

Det är dessutom ett kvinnodominerat yrke, vilket historiskt sett brukar vara förknippat med lägre lön och status, och saknar en grundläggande utbildningsbas för verksamma personliga assistenter att utgå från i sitt arbete.

Utbildningar finns visserligen att tillgå. Men idag anses det vara viktigare att man som personlig assistent fungerar väl ihop med brukaren på ett socialt plan, än att man kan uppvisa ett yrkesbevis i en anställningssituation.

Som yrkeskategori har personlig assistent inte hunnit genomgå den utveckling som krävs för att yrket ska få ett högt värde och status. Krav på utbildning borde vara lika viktigt i arbetet som personlig assistent som inom andra yrkesgrupper.

Som personlig assistent arbetar man ofta i andra människors hem och familjer, något som borde innebära att det ställs krav på utbildning för kunskaper om en professionell hållning.

En bidragande orsak till att det ännu inte finns något utbildningskrav kan vara att frågorna om självständighet och delaktighet drivits utifrån ett starkt engagemang och påtryckningar från handikapporganisationerna och independentrörelsen, dvs, ideologiska sammanslutningar med ett tydligt inslag av anti-professionalism som vänder sig mot auktoritetsstyre.

Går man bakåt i tiden har människor med funktionsnedsättning haft en eftersatt plats i samhället och mycket små möjligheter till självständigt liv.

Fokus har inte varit inriktat på rätten till självbestämmande, utan på vem som skulle ta ansvar för omsorgen av personer med funktionsnedsättning.

I de tidiga, primitiva samhällena var det den sociala gruppen som hade ett gemensamt ansvar för välfärden av såväl barn som gamla, sjuka och fattiga. Det gällde även individer med funktionsnedsättning.